När jag tänker tillbaka
När jag tänker tillbaka på mitt liv , hur jobbigt det faktiskt har varit att vara just jag ..
Alltid missförstådd o har alltid varit " den jobbiga ungen " ..
Men saken är den att de egentligen handla om okunnighet, jag lever med en diagnos. Men de fick vi reda på sent , hade jag fått veta tidigare hade jag kanske sluppit bli så missförstådd .
O ja, klart det grundar i ångest o värdelöskänsla när man aldrig va nog bra, nog snäll , nog duktig osv ..
Visst , jag är bra. Speciellt på sånt som jag gillar .
Men i skolan blev jag ofta oförstånd, mobbad o tillomed slagen. Men de värsta va nog det psykiska . Dom intala mig att jag var ful och äcklig ..
O ännu en gång va jag värdelös .
Jag är glad att jag kommit dit jag kommit idag, men ändå ledsen över va elaka barn o ungdomar kan vara mot varandra . Hur kunnig personal på tex skola osv kunde missa att jag behövde mer stöttning o inte "bara jävlades " ..
Lättar lite på hjärtat nu..
Helt ärligt hade jag nog förstått dehär , tills jag pratade med min mor om va trött jag är på o må som jag gör , o va jag önskar att jag kunde vara mer normal o jobba osv .
Klart detta ligger långt in o ärren finns allt kvar, o ångesten med ..
Men jag är glad att jag har fina människor runt mig nu , som accepterar mig för den jag är . 💖
Ligger hemma , på min o min sambos altan som finns på huset som vi köpt tillsammans . Oja , klart är jag glad o stolt över de .
Men tanken " de skulle kunna göras bättre " finns alltid där .
